Det är en väldigt svår frågeställning.
Självklart vill jag inte ha tillbaka just den här familjebilden. --> Mamman som är bunden vid hemmet. Sköter barn, städning, lagar middag till mannen, "ställer upp" på sex när han vill osv.
Men samtidigt är tycker jag att "familjen" är något som man ska sträva efter. Dvs man, fru, barn, hus och husdjur. (Ja, jag kanske är konservativ). ;-)
Jag säger inte att det inte fungerar med dagens enföräldersfamiljer, eller plastmammor hit och plastpappor dit.
Däremot tror jag att det bästa för barnen i grund och botten, ändå är om de får bo med båda sina föräldrar.
Inte med konstant bråkande, irriterande, destruktiva föräldrar (självklart). Men en någorlunda fungerande familj.
Jag har själv vuxit upp med båda mina föräldrar. Hela "konceptet" känns så naturligt för mig!
Jag minns att jag tyckte det var jobbigt när vänner pratade om sina föräldrars skilsmässor. Jag tyckte det kändes orättvist att de inte fick uppleva det jag hade...
Till sist en kommentar till detta (i artikeln):
Många amerikanska filmkritiker hatade "Revolutionary road". Verkligen hatade.
Hatade att se kärnfamiljen i förorten ifrågsatt, hatade att April och Frank inte kunde skärpa sig och glädjas åt sitt fina hus, sin fina bil och sina fina barn. Och inte minst hatade de att Frank inte lever upp till sin hatt utan helt omanligt bryter ihop inför Aprils kyla.
USA har uppenbarligen inte klippt av navelsträngen till 50-talets värdekonservativa ideal.
De svenska kritikernas positiva reaktioner avslöjar hur annorlunda klimatet är här. Navelsträngen är avklippt.
Är det någon som förvånas över USA:s oförmåga att släppa det gamla "familjeidealet"?! Där allt utåt sett, ska vara perfekt.
Perfekt utseende, perfekta kläder, perfekt hus, perfekta barn, perfekt sex.
PERFEKT, PERFEKT, PERFEKT.
Det är så man kräks...
0 som har tyckt till:
Skicka en kommentar