I min värld finns inget värre än att höra orden: "Vi måste nog göra ett kejsarsnitt". Jag hade fått PANIK!!
1. Jag hatar sjukhus!
2. Jag avskyr tanken på att någon ska SKÄRA i min kropp!
3. Tänk vad ont det måste göra efteråt..?! :-O
Nu vet ju alla som har fött vaginalt att det inte är en "walk in the park" heller. Men det känns ändå som att JAG har kontrollen. Jag och ingen annan!
Ingen som ger bedövning, skär i min kropp, glömmer kompresser i min mage innan de syr igen... Ingen som kan göra fel. Allt hänger på mig.
Självklart kan något gå snett ändå (hoppas att det aldrig händer!)
Efter två förlossningar; en med lustgas och en utan (för jag blev förbannad och slängde iväg masken), så kan jag inte tänka mig något annat än en vaginal förlossningen även nästa gång.
Men som sagt, det är i MIN VÄRLD.
http://www.alltombarn.se/forlossning/kejsarsnitt-eller-vaginalt-1.22179
6 som har tyckt till:
Hmmm, jag har ju gjort både och och måste säga att det värsta i förlossningsväg jag varit med om var när en läkare stoppade in hela armen i mig för att ta ut moderkakan. UTAN bedövning!
Krystande och kejsarsnitt är en baggis jämfört med det kan jag lova. ;-)
Jag hade en väldigt jobbig första förlossning. Fick sättas igång en månad tidigare pga havandeskapsförgiftning, så jag var varken fysiskt eller psykiskt beredd. Det tog lång tid, var mycket smärtsamt och in i det sista var det krångel, hjärtslagen gick ner på Lia etc, så det var hela tiden aktuellt med akut snitt, men blev vaginalt till slut..
Pga detta funderar jag på att be om kejsarsnitt nästa gång, för jag vet inte om jag vågar föda normalt igen. Tyckte det var hemskt.. Men vi får se.
Mitt kejsarsnitt var kanon. När det bestämdes att det skulle bli snitt hade jag kämpat i 46 timmar till ingen nytta. Fast jag hade nog överlevt en vaginal förlossning också om jag bara öppnat mig
I love snitt! Varken kan eller vill föda vaginalt. Tycker det verkar urläbbigt! Ska kolla länken senare, när jag pluggat lite mer. Verkar vara ngt för mig!
Planerade snitt med bägge barnen, fanns ingen annat alternativ för mig så det var bara att gilla läget o sikta in sig på det.
Men paniken första gången " är jag bedövad? skär inte än, vänta lite etc" och att vara lämnad i andras händer o inte ha kontroll över sin egen kropp, det är jobbigt.
Men vilken stämning det är i operationssalen (när det inte blir akuta snitt då förstås), hela teamet är förväntansfulla, glada och positiva och ger så mycket feedback till föräldrarna.
Barn nummer två stod min man bredvid oparationsteametoch tittade på från första snittet tills tösen var ute och det var en otrolig upplevelse för maken ( jag fattar inte själv att han kunde titta på ;-).
Ibland måste man ta kejsarsnitt om det gäller på liv och död.
Om jag inte hade gjort det hade barnet och jag varit döda.
Skicka en kommentar