Min träningsblogg - Rund är också en form!

måndag 16 februari 2009

Som man bäddar...

Går man upp och matar barn som är över 1 år, mitt i natten, så tycker jag att man får skylla sig själv!
http://www.alltombarn.se/foraldraliv/somnproblem-1.22026
Barn behöver (och mår bra) av rutiner! Det är ju både för barnens och föräldrarnas bästa, att de känner sig trygga i sin egen säng.

I know. Been there, done that.
Jag sov länge hela eller delar av nätter i mina föräldrars säng. Jag var livrädd för att somna själv! Antingen fick de läsa sagor tills jag somnade, alt. släcka lampan man sitta kvar på sängkanten tills jag somnade!
Hade de tur sov jag kanske halva natten i min säng innan jag vaknade, kände rädslan av att vara själv + att jag var mörkrädd och RUSADE in till deras säng!

Vem tjänade på detta? Inte dom. Absolut inte JAG!
Jag har fortfarande svårt att sova själv om sambon t.ex. är bortrest. Men det är inte lika illa som förr.
Även om det hade varit det, vem kan jag springa till mitt i natten...?

Ja. Det är jobbigt att "ta tag i det". Det är jobbigt att höra dem ledsna/arga ett par nätter. Men det är ju för ens egen OCH deras skull!

Jag vill ändå förtydliga att självklart får mina barn komma in till oss om de drömt mardrömmar, mår dåligt eller bara vill mysa. Men det skönt att veta att de kan somna lugnt och tryggt i sin egen säng, utan att jag behöver sitta på sängkanten!

11 som har tyckt till:

Annica sa...

Jag tror att man ska vara försiktig att döma andra på det sätt som du gör här.

fnix sa...

På vilket sätt dömer hon andra???

Anonym sa...

Jag tycker att barn är helt olika. Min första sov inte en hel natt föränn han var 4 år. Vi försökte verkligen allt men det gick verkligen inte. Sen blev det bra när vi äntligen fick igenom att han behöver astma medicin. Vårdcentralen fattade inte det så vi gick till privat läkare som direkt skrev ut medicin. Sen har han sovit som en stock. Sen fick vi en tjej som har sovit hela nätter nästan från början. Det är fem år mellan våra barn för vi var helt förstörda av att inte sova. Så man ska nog vara lite försiktig och säga vad som är rätt och fel. Alla barn är verkligen olika.

MorsanMia sa...

Alla barn och föräldrar är olika.
Jag tycker inte att man ska skriva att någon får skylla sig själv om man inte varit där själv.
Det är svårt att neka skrikande barn saker. Speciellt mitt i natten

Jempa sa...

Jag vet inte vad jag ska tycka om det här. Vår tjej sover väldig oroligt men än så länge somnar hon i sin egen säng, för den står bredvid våran, men snart är det väl dags för eget rum och då vet jag inte hur det blir. Hoppas det blir bättre än sådär iallafall.. :(

Västergötskan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Västergötskan sa...

Som jag svarade i en annan blogg:

Hönan/ägget-historien..
Sover barnet dåligt för att man matar det, eller matar man det för att det sover dåligt...?

Mamasnest sa...

Jag matade min 1½ åring på natten för att hon inte gick upp i vikt, alla tillfällen hon ville äta fick duga. ;-)

Vaniljlatte sa...

Åh vad jag skulle önska att jag var "hårdhudad" och kunde höra Al gråta ett par nätter, men jag kan inte det och så är det som det är.

Men sakta men säkert har hon kommit på själva grejen med egen säng i alla fall, utan att vi tvingat på henne den :)

Anonym sa...

helt rätt.. alldeles för mycket daltande hit och dit med allting nu för tiden. Man kan inte finnas för alla alltid och hela tiden 24/7 ! vad ska hända när de ska resa bort utan barn eller vice versa nån gång? Herregud.. överbeskydd är inget bra. Man lär sig av sina misstag, och då måste man få göra dem också..

LillaJag sa...

Känslig fråga och självklart finns det alltid undantagsfall. Som Mamasnest fall t.ex. eller vid sjukdom som en Anonym skrev om.
Men i de allra flesta fallen är det föräldrarna som ser till sin egen rädsla för att inte bli älskad av sitt eget barn, bekvämlighet att slippa höra tjat och skrik eller någon annan himla bra ursäkt. Tyvärr är det barnen som får lida mest. Föräldrarna skapar osäkerhet och rädsla hos barnet vilket hänger med hela livet. Det är som med fobier. Allt för ofta ligger föräldrarna bakom även sådana. Hur ofta har man inte sett en mamma som sliter upp sin unge och springer skrikande iväg från en geting som flyger förbi...? Undrar vad de barnet får för uppfattning om getingar...?
Det finns som sagt undantagsfall. Fastoftast är vi föräldrar alldeles för mesiga. Kompisar istället för föräldrar.