2-årstrots på hög nivå!

Det är 2-årstrots utan dess like i det här hemmet just nu!
Lill-skiten vill allt själv, kan allt själv och vet allt allra bäst... *suckar* Uj uj! Strax innan lunchtid idag åkte han in i sin säng för att han höll på att krångla och skulle äta yoghurt i soffan, med filt över sig. Jättebra idé va...? :-P

Efter att han hade sovit middag, borde han varit piggare och gladare? Men nej, inte då. Istället skulle han ta med sig smörgås och ett glas med vatten upp till övervåningen, där han ville leka samtidigt. Också en fantastisk idé. Not...

"- Sluta nu, annars får du sova mer!" sa jag till honom.

Sekunden efter gick han (helt på egen han) med bestämda (dunk, dunk, dunk!)-steg, hämtade sin nalle på köksgolvet, gick (lika dunkande) in i sovrummet och drämde igen dörren. Haha! Ja, det där sista gick ju smidigt i alla fall. Även att lägga sig, vill han tydligen visa att han kan själv! *Fniss* 

(Det går inte alltid så bra när man ska göra saker själv. Foto från tidigare tillfälle).

Gnällinlägg...!

Då var vi sjuka... igen!
Hur många sjukdomar florerar i år egentligen? Tre (!) stycken olika influensor, magsjuka, förkylningar och RS-virus. Häääärligt. NOT!

Nu är det lill-skiten som fått magsjuka. Han spydde fyra gånger i går eftermiddag/kväll, men fick, som tur var, sova hela natten och har (än så länge) fått behålla morgonvällingen. Han verkar piggare idag. Men man vågar ju knappt hoppas.... Håll alla tummar och tår för oss, är ni snälla! Jag orkar inte med att någon mer blir sjuk nu. :-(

Vad som glädjer en 2-åring...

Herregud, vad jag har varit dålig på att blogga det sista...
Tiden räcker inte till! Och hjärnan verkar ha tagit semester? Noll idéer... "Utbränd light"; kan man vara det? ;-)

Barnkalaset för sonen gick i alla fall bra.
Han fick bil, bok och kläder. Han uppskattade allt tror jag, men det är lite gulligt att höra en 2-åring glatt (?!) säga: "Töööööjjjjja!" Haha!

Bjöd b.la. på sambons nybakade bullar. GOTT! :-)

Grattis lill-skit!

Idag är det två år sen vår lill-skit såg dagens ljus. 
Det är inte klokt vad fort tiden går?! Var är "min" bebis och vem är den "jag-kan-själv-galna" 2-åringen som springer omkring här hemma?? Haha!

Han var riktigt knubbig och go´ som liten (både han och äldsta sonen. Mellansonen har alltid varit lite mindre).
Det där "baby-hullet" har inte försvunnit än, så jag får kanske njuta av LIIITE baby-känsla i ett år till eller så...? ;-)

Sjuk liten man. Nummer två i ordningen.

Äldsta sonen mår bättre idag.
Jag och framför allt mellansonen, gör inte det. Han är ledsen och klagar över halsont (och feber). Jag vet precis vad han menar, för jag har känningar av detsamma. Ont i halsen, nästan nere i bröstet. Uscha... :-(

Jag lyckades muta i honom alvedon med hjälp av en chokladbit (Yes, alla medel är tillåtna!) Hoppas det kickar in snart och att ingen annan blir sjuk(are) nu! 

Som att prata med sig själv....! :-P

Onsdag. Dags för veckan ridlektion för sonen.
Det blev lite ståhej då hans ponny inte alls ville hoppa det hindret som sonen styrde honom emot. Han lyckades smita undan åt höger, flera gånger. Till slut blev sonen jätteledsen. Efter lektionen frågade jag om han blev ledsen för att han var rädd, eller om det var för att ponnyn inte gjorde som han ville? Det var det sistnämnda. Han var mest arg, sa han.

Sedan förklarade jag i bilen, på väg hem, att det är OFTA (!) hästar inte gör som man vill. Särskilt inte när man precis har börjat rida och de känner att de kan "komma undan" med lite bus. Jag fortsatte:
"- Man kan inte kunna allt från början. Du var ju nöjd med annat från dagens lektion och då får du fokusera på det, istället för att vara arg över det som gick dåligt. Du får inte ha så höga krav på dig själv! Gör du ditt bästa är det alldeles tillräckligt!"

Säger jag?! Fröken: "Jag-måste-kunna-allt-direkt-annars-blir-jag-tokbesviken-på-mig-själv!!"
Hm... Undra vem sonen är lik? ;-)

Små tassande fötter...! Samsovning.

Sovmorgon! Och inte bara det.
Lill-skiten som brukar komma över till våran säng någon gång på natten, sov i sin säng till klockan 6, innan han smög sig över!
Han har precis fått en växa-säng och har kommit på att han kan komma ur den själv. Jättebra, för då slipper man lyfta över honom. Och han ligger  (faktiskt) kvar i den på kvällen när vi lägger honom. Win-win-situation! :-)

Jag och min sambo är ju inte riktigt överens om "barn i sängen-tänket". Jag tycker det är jättemysigt (och har alltid tyckt). Sambon tycker att jag har lyft över barnen alldeles för "lätt". De borde få ligga kvar en stund för att kunna somna om.
Jag vet att det är en vanesak, men det är det verkligen hela världen? Det finns knappast några 16-åringar som ligger kvar i mammas och pappas säng. De växer ju ifrån behovet! :-)

Hur har ni gjort och har ni varit överens?

Foto: viforaldrar.se

Matlust! Onekligen.

Dagens lunch: Pannkakor! 
Dagens "skörd":

Lill-skiten - 2 stycken.
Mellansonen - 3 stycken.
Äldsta sonen 6 stycken?!?!

Herregud... Hur ska detta sluta, när alla tre är tonåringar??? :-O

Muphys law...

Efter tidigare erfarenheter, bad jag idag äldsta sonen och mellansonen att uppföra sig och vara snälla, innan vi gav oss in på Ica! Väl därinne går de bärsäkragång..... som små ljus (!?!) Va, vad hände???

Istället får yngsta sonen självklart ett frispel vid hushållspappret och det håller i sig hela vägen, förbi  kassan. Ett högt, gällt skrik som nästan signalerar: 
"Mamma nyyyypper mig! HÅRT!!!!"

Det var nog exakt det många trodde att jag gjorde när jag kom, för jäklar vad de glodde. Jag hade lust att skrika: 
"- Nej! Jag slår inte mitt barn (som synes)! Det bara låter så..." *Suck*

Dagens positiva tanke: "Ok, de andra som kommer i gångarna med kundvagnar VEJJAR i alla fall när jag kommer..."  :-P

Piggelin? - Not so much!

Vi gick upp okristligt tidigt imorse... *gäspar*
Klockan var ställd på 05.20 och det är en timme tidigare än vad min kropp är van vid! Snoozade alltför länge...! Sen blev det bråttom. Vi hade en remisstid på Borås Lasarett för att kolla mellansonens syn. 

Som jag skrev sist; det är absolut inget konstigt att skaffa glasögon, men ändå vill man ju att allt ska vara så bra så möjligt. Jag var lite nervös. Först fick han kika in i någon apparat och efter det var det 3D-glasögon och vanliga bokstäver som gällde. 

Märkligt nog tar han en hel del små bokstäver på första försöket, utan tvekan. Medan några blev helknasigt... Som om han bara gissade hej vilt..?

Hur som helst hade "apparat-testet" visat att han inte behövde glasögon. Inte just nu i alla fall. Han låg lite efter på ögats "utvecklingskurva" men det var ingen fara. Däremot skulle vi få en ny tid i sommar, när han är 5 år för att titta så ögat/synen har förbättrats till dess.

Jag vet vad jag INTE har varit i ett tidigare liv!

Vallhund!! Hur jag vet det, undrar ni?
Halvvägs in i dagens storhandling insåg jag att jag inte kunde ha lillskiten i vagnen sista biten genom affären. Det behövdes mer påsar i vagnen helt enkelt!
Med tre galningar på golvet som går i helt olika riktningar och skiter fullständigt i mig, gör mig HUR STRESSAD SOM HELST!

Bild lånad från kundtidning.se

Varför kan mina barn inte vara mammagrisar som får PANIK när mamma kommer utom synhåll?? Vad mycket lättare det hade blivit då!
Förutom att jag ska ha uppsyn över alla tre, ska jag dessutom hinna plocka i och scanna resterande varor. Om det blev rätt eller inte, kan jag bara gissa... 

Hm... Inte nog med att jag inte har vallnings-genen. Jag verkar inte kunna göra flera saker samtidigt. Innebär detta att jag kan ha varit en man i ett tidigare liv?! ;-)

Pustar ut, tar en huvudvärkstablett och kommer mycket snart slappa i soffan! *längtar*

Den där förbannade sparkdräkten...!

När sonen själv får välja/köpa kläder för sina födelsedagspengar känns det som att han borde få välja helt själv.

Och då blev det (såklart) det där plagget jag verkligen INTE gillar. Som han så gärna vill ha... :-P
"- Du får i alla fall inte ha den i skolan!" sa jag bestämt. Men även den matchen förlorade jag...

"Välj dina fighter" heter det ju. Jag kände att det fanns/finns betydligt viktigare saker att slåss för i så fall. Men ändå... Onepiecen är såå gräslig. Jag får (nästan) utslag!! Men smaken är ju som baken... Haha! ;-)

Äntligen onsdag! - (skriver vi såhär på en torsdag..)

Så tyckte äldsta sonen igår (och varje vecka)! Favoritsysselsättningen ridning står på schemat då. 

Han är SÅÅÅ fast! Han har alltid varit lite av en version av "pojken som talar med djur". Djur samlas t.ex. runt honom i barnen lantgård, trots att det är massor med barn där inne. Våra katter sitter i trappan på kvällen och väntar på att han ska bli klar, så de kan gå med och sova i hans säng!

Men att han skulle bli så här lycklig av hästar och ridning trodde jag faktiskt inte. Kul att se och uppleva. ♥  Särskilt som gammal  ung ridtjej!  ;-)

Sluta tänd hela tiden!

Har ni någon gång upplevt fenomenet;
Jag släcker en taklampa i rum där ingen befinner sig. Efter en stund är lampan plötsligt och "oförklarligt" tänd igen..?! Jag blir galen. On-off-on-off.... Tror ni att man kan banka in i ungar och sambo att man inte behöver har tänt överallt i hela huset??!  ;-)

Solsidan, problem nr 2

Återigen ett solsidan-tema, från veckans avsnitt:

I-landsproblem Nr.2.
Gud nåde om man försöker tillrättavisa andras barn!

Jag hör nog till en ”utrotningshotad art” (eller hur man nu ska beskriva det). Jag har INGA SOM HELST PROBLEM med att säga till andras barn. Självklart ger jag barnets föräldrar ”första tjing” på att säga till själva, men om jag märker att någon t.ex. står och kastar sand på mitt barn och det inte uppstår någon som helst reaktion, visst sjutton säger jag till!

 

Varför är det så himla hemskt att ”uppfostra” någon annan barn? Varför får man ofta (men som tur är inte alltid) onda blickar eller  bistra ord när man säger till någon annans barn? Själv uppskattar jag om någon annan säger till mina barn! Under förutsättning att det är på ett bra, konstruktivt sätt! Har jag tjatat sagt till dem om samma sak vid 10 tillfällen innan, biter det REJÄLT mycket bättre om en främling säger till.

Handlar det om att man felaktigt tolkar det som att man blir dömd att vara en dålig förälder? Att man har dåligt samvete för att man kanske inte kan ha så mycket föräldratid som man önskar? Eller tror man helt enkelt att ens eget barn aldrig gör fel?
Varför blir människor så irriterade?

Lermask är bra för hyn (har han tydligen hört...?!)

När jag kom för att hämta äldsta sonen från skolan igår fick jag....tja, ett BRYT skulle man väl kunna sammanfatta det med!
Han och en tjejkompis i klassen hade kommit på att: Hoppa, krypa och åka kana i den största lerhögen på skolgården, det var en JÄTTEBRA idé.... Hur han såg ut? Typ som nedan, utan överdrift!!

Jag blev skogstokig förblev lugn och sa att han det var det mest korkade han har gjort och att han skulle få gå hem och sen skulle vi slänga kläderna och vinterskorna och han fick gå utan hela vintern!!!  förklarade på ett pedagogiskt sätt att det var tur att han hade kul i leran, men att det kanske inte var så jättebra...

Jag - behöll lugnet? Inte särskilt! *harkel* Ibland är det helt fel dag som saker går fel bara... Som tur var gick kängorna att få rena. Hur de luktar är kanske en annan sak...! :-P


Bild lånad från zimbio.com



Kommunikation när den är som bäst...

Vad jag faktiskt säger till barnen vid dagishämtningen:
"- Snälla, kan ni vara tysta och snälla mot varandra idag. Pappa kommer hem senare ikväll och mamma har ont i huvudet".

Vad barnen hör (?!) sin mamma säga vid dagishämtningen:
"- Busa, skrik, gapa och bråka så mycket ni bara kan idag. Ok??!" 

E.R.R.O.R.!!!! F.A.I.L.!!!!

Miljön vs. min mentala hälsa!

...Jag älskar mina barn!!
Men...(i Tony Irving-stile). Jag har insett varför jag inte är en kollektivtrafik-människa. Jag åkte tåg till ett av mina tidigare arbeten för att det låg i centrala Göteborg. Även om man kan sitta och läsa, skriva, sova eller vad man nu vill på tåget så är man inte ensam.

Nu när jag bilpendlar (kollektivtrafiken ut till "ingenstans" är skitdålig!) så har jag insett en sak; de där 35-40 minuterna i bilen är min egen stund. Jag släpper jobbet och jag återhämtar mig, innan jag stunden senare har tre skrikande barn i baksätet. (Varför börjar de alltid bråka med varandra DIREKT??? Efter 1 minut tillsammans?!! *gaaaaah*) 

Så idag "hissar" jag: Bilpendlingen! I mitt fall är stressmomentet minimalt då det i princip är små landsvägar till mitt jobb. Och ok... Även om pendlingen inte är bra för miljön, är den jävligt bra för MIG! Så det så! 

Jag är i målbrottet. Typ...

Idag är jag hemma och "VAB:ar" med lill-skiten. Han hade 38,5 graders feber igår kväll. Inte jättehög och ni vet ju hur barn är. Inte alls hängiga, om de inte har över 41 grader...(!) Men jag kan ju ändå inte skicka iväg honom till dagis.
Var däremot tvungen att köra in de två äldre barnen imorse. Lill-skiten blev tokförbannad när han inte fick följa med in på dagis. Han fattade ju inte varför.

Själv har jag varit förkyld men inte haft feber. Men däremot vaknade jag imorse och har fullständigt tappat rösten. Den hörs knappt ALLS (!) Och när den väl hörs låter jag som en 13-årig tonårspojke i målbrottet. :-P

Nu leker minstingen i godan ro, som tur är. Det är mumintrollen på tv. Det bästa var (enligt honom) vinjetten. "Ma-ma-ma-ma-ma-ma-ma-ma-ma. Pa-pa-pa-pa-pa-pa-pa-pa-pa-pa!" Lagom avancerad liksom. Han sjöng med t.o.m.! Haha! :-)

En häst är en häst, är en häst.

Äldsta sonen bad mig:
"-Rita något, mamma!"

Rita något? Bara sådär... Jag har inte ritat på 10 år, även om jag tyckte det var roligt när jag gick i skolan. Det fick bli en häst helst enkelt. 

Sonen blev nog lite fascinerad av sin mammas teckning ändå, för sen satt han och försökte noga, noga (!) rita av den. Hihi! :-)