Min träningsblogg - Rund är också en form!

tisdag 25 oktober 2011

Den nya glamourifierade hemmafrun?

Nästan varannan mamma kan tänka sig att bli hemmafru visar en ny undersökning.
Personligen hade jag klättrat på väggarna av att vara hemma på heltid! Däremot hade jag mycket väl kunnat tänka mig att vara hemma på t.ex. halvtid.

Jag förstår inte riktigt ramaskrien och "förfärandet" över att så många mammor vill vara hemma med sina barn? Man skaffar väl, i grund och botten, inte barn för att lämna bort dem 10-11 timmar per dygn?


Det är ju inte alltid att det funkar, rent ekonomiskt, att vara hemma med dem på heltid, men det borde väl ändå inte vara något konstigt? Säger någon att de vill vara hemmafru är risken överhängande stor att människor himlar med ögonen eller suckar. Varför?
Karriär och materialism är väl inte till för alla?

Hade ni kunnat tänka er att vara hemmafruar?



6 som har tyckt till:

desperat hemmafru sa...

Här sitter den "ofrivillige hemmafrun" som kan göra det för att ekonomin tillåter och för att det inte är så jäkla lätt att byta jobb i samma takt som maken...

Det finns absolut fördelar med att vara hemma för sina barn och familjen har svetsats samman sedan vi flyttade utomlands. Men om man är en svensk kvinna som växt upp under 70-talet, så har man fruktansvärt svårt att "bara" vara hemma. Jag är itutad sedan barnsben att jag har samma värde som min man och att jag minsann både ska jobba och samla pensionspoäng. Detta sitter djuuuuupt fast i mig. I Sverige är man dessutom ganska definierad av vilket jobb och vilken utbildning man har. Varken i Belgien eller Tyskland frågar ens folk vad jag sysslar med... Så nu för tiden känner jag mig identitetslös på grund av att jag inte har ett heltidsjobb på en reell arbetsplats (jobbar deltid på distans fortfarande) och att ingen undrar vad jag jobbar med. Det är ganska vanligt att kvinnan inte jobbar här.

Drömmer man om glamour måste man nog åka till USA för att uppleva detta. Livskvalitet däremot kan man få/ha oavsett om man är hemmafru eller ej. Otacksamma jag skulle helst jobba, fast kanske som du säger, gärna halvtid. Kollegor och ett socialt sammanhang är underskattat!

Hej hopp!

Elle sa...

Jag är och har varit hemmafru i över 18 år nu. (yngsta barnet 7-äldsta 18). Med små avbrott där jag jobbat kortare perioder, mellan barnen.
Jag skulle kunna skriva en hel bok om vad jag tänker och tycker om detta "yrke", men försöker göra det kort.

Efter 18 år klättrar man på väggarna!!
Bloggen och mina intressen att skriva och fotografera är vad som håller mitt huvud över vatten, där kan jag använda min hjärna, vara kreativ och bygga upp lite kontakter.
Även kontakten med vänner och grannar är viktigt för mig. För risken är stor att man blir väldigt ensam och isolerad om man inte anstränger sig för att vara "social". Sitter man hemma med sitt barn kan det hända att man inte pratar med en enda vuxen under hela dagen.
Här i Tyskland fanns det, när jag fick första barnen, ett gammalt konservativt samhällssystem som i stort sett tvingade kvinnorna att stanna hemma. Männen försörjer familjen och ordet "pappaledighet" är inget man pratar om. Jag vet inte ens om det finns...?
Daghem först fr o m 3 år och inga fritidshem till barnen som slutade i skolan redan klockan 11-12. Eftersom det inte finns matbespisning i skolan kommer de även hem hungriga. Vilken kvinna hinner jobba då? Har man ingen mormor i nätheten som kan passa barnen ibland, då är man verkligen fast.
Nuförtiden böjar barnomsorgen att byggas ut - men nu är det nästan försent för min del.

När barnen sen är stora och inte längre har behov av mammas vård - då är kvinnorna "gamla", har ingen arbetslivserfarenhet och är ointressanta på arbetsmarknaden. Är man som jag - utan tysk utbildning och därtill utlänning blir det inte lättare.
Jag tycker att det bästa är om man kan jobba halva dagar, medan barnen är i skolan och vara hemma när de kommer hem.
Självklart skaffar man ju inte barn för att lämna bort dem. Men samtidigt har man ett visst behov som kvinna att tjäna egna pengar och inte göra sig beroende av en man. Samt att vara delaktig i försörningen. Vissa kvinnor av den äldre generationen vet inte hur mycket mannen tjänar och får varje vecka en peng till "hushållskassan". Man har som kvinna ett lika stort behov som en man av att utveckla sig, skapa något och få bekräftelse.
Att vara hemmafru är inte bara positivt, för att man kan uppfostra sina barn och "springa omkring i morgonrock hela dagen". Det är även en sysselsättning som ofta ger kvinnor mindervärdighetskomplex, dåligt självförtroende, skapar beroende, ger depressioner av ensamhet och en känsla av att inte ha en "riktig" uppgift i livet.
Det till mina tankar om att vara hemmafru.
(jag sade ju att det blir långt...)

Elin Gabriella - Mops, chihuahua och en liten prins i magen ♥ sa...

Jag skulle absolut kunna tänka mig att vara hemma några år, MEN när vi har det så bra i Sverige med billig förskola osv så vill jag inte sumpa chansen att jobba :) Hade jag däremot bott i något annat land där förskoleplats kostar 10000/barn/månad hade jag nog övervägt det ;)

Hoppas du får en mysig kväll! Kram

Anneli sa...

Absolut, om det hade funkat ekonomiskt hade jag tyckt det, iaf en period. Men det var lättare när jag var barn, då de flesta mammor var det, och gården var full av ungar o mödrar och det fanns stimulans att få där. Idag är ju nästan alla barn på dagis, lekplatsen utanför är nästintill tom. Men jag tycker att varochen väljer det som passar dem själva bäst, men som vanligt ska en massa moraltanter (inte minst i pressen) ha åsikter om det och tycka det är fel om man vill vara hemmafru. Det är ju liksom lite fult på nåt sätt att vilja det. Inte feministiskt..*suckar*

Freedomtravel sa...

Jag kan nog tänka mig att många som var med på den tiden, då man som kvinna inte hade så många andra val än att vara hemmafru, och kämpade för att kvinnor skulle få fler möjligheter, kan känna sig besvärade över att den yngre generationen nu vill bli hemmafruar igen... Det man vill komma fram till är väl dock att man ska ha möjlighet att välja hur man vill leva sitt liv... ja, sen finns det förstås ekonomiska aspekter som gör att man kanske ändå inte kan välja... ;)

Viola Morina sa...

Jag hade heller aldrig velat bli hemmafru. Höll på att dö av tristess bara av att vara mammaledig. för att vardagen som hemmafru skulle kännas meningsfull för min del skulle det kräva att jag hade ett rikt kontaktnät med många andra i samma situation, pengar att röra mig med och många aktiva hobbys. Nu har jag inget av detta så att bara gå hemma och fundera ut hur barnens nästa mellan mål bör formuleras enligt tallriksmodellen är låångt ifrån vad jag kallar givande tillvaro.