Katrin Zytomierska var en blyg viol som barn. Hm. Tanken är ganska, nej förresten, VÄLDIGT svårsmält...Men jag var själv otroligt blyg i skolan och det släppte inte (delvis) förrän mitt första år på gymnasiet. Hela klassen var ny och det kändes inte som att jag behövde inte vara den jag alltid hade varit.
När jag idag nämner detta (att jag varit blyg) till personer jag känner så skrattar de bara och säger att det kan INTE stämma! Så mycket och högt som jag pratar! Jo, jo, i och för sig. Men ibland kan kanske ränderna går ur...? Hur som helst. Skulle jag dock bete mig som Katrin, SNÄLLA säg till! :-O
4 som har tyckt till:
Jag var också en blygis som liten. Det har gått över. Skönt ändå att jag inte blev riktigt lika utåtagerande som Katrin...
Jag var likadan. Jag satt tyst i skolan. Vågade knappt räcka upp handen. Numera är det alltid jag som hamnar i centrum, som hörs och syns, trots att jag kanske inte alltid är helt bekväm i rampljuset.
Jo, jag hoppas innerligt att dina närstående säger till om du till äventyrs skulle bete dig som polskan.
Den damen är ju en enda stor käft, som inte fattar när den skall hållas stängd. Ett stort Kabernoss-glapp med mindervärdeskomplex, som yttar sig i nå´n sorts kaxighet . . .
Jösses, varifrån fick jag luft?!
Den som inte tror att den som "syns och märks" kan var blyg vet inte ett skit om beténdevetenskap.
Fast sedan kommer man snabbt in på skillnaderna i självförtroende och självkänsla, kontra upplevd blyghet! Rörigt, visst, men djäkligt viktigt!
Nu Kompis så vill jag önska dig en fin Fredag och en Trevlig helg alla kategorier!
Sjuk, ja kanske lite? Men nu är jag på "rymmen", ha det gott!
Kram ifrån Peter!
Skicka en kommentar