Verkligen måndag morgon...

Vissa dagar känns det på riktigt att det är måndag...
Dagen började med att jag kände mig segare än segast. Sambon ropade innan hann stack till jobbet att: "Alla är klara utom X (äldsta sonen) och Y (mellansonen) är hemma idag Hans öga är svullet."
Fine, tänkte jag. Upptäckte senare att ögat var svullet pga en VAGEL. Inte förkylnings-svullet.

Masade mig upp. Kom efter mycket om och men på att jag hade glömt att äldsta sonen hade utvecklingssamtal idag och det var en lapp som skulle fyllas i. Hur bra det blev vete sjutton, med tanke på att vi hade 5 minuter på oss och sonen kände sig aningen stressad att svara...

Sen hade han inte ätit färdigt sin frukost, inte tagit på sig strumpor och inte lagt ner någon frukt. Det är lustigt att de alltid kommer på sånt där i sista stund(?!) Borde inte en snart 7-åring kunna ha något bättre minne än sin förvirrade (trebarns- och ammande) morsa...?

I bilen fick jag ett bryt, jag var ledsen och sonen var ledsen. Mellansonen satt som ett ljus och vågade inte säga något.
Tänkte passa på att handla på vägen hem. Smidigt att amma på parkeringen, i bilen, innan jag går in, tänkte jag. Eller hur... Lill-skiten blev tokarg och vägrade äta. I det trånga utrymmet mellan mig och ratten "lyckades" jag dessutom klämma hans ben (av misstag förstås!) :-(

Så god morgon! Härligt att vara småbarnsförälder ibland.... *gaaah*