Ibland blir man bara kär.

Jag brukar inte vara så mycket för små hundar. Ju större, desto bättre är mitt motto. Eller ja, nästan i alla fall! Vännernas tidigare hund, en leonberger på över 60 kg (!) kändes lite väääl stor. Men annars är jag, som sagt, smått "allergisk" mot mindre hundar.

Jag var därför mycket tveksam när sambon ville ta sig an vår nuvarande "djävulshund", det dansk-svenska yrvädret...
Den historien fortsatte ju betydligt bättre än den började! (Med osäkerhet, hysteriska anfall och INGEN lydnad...!) Nu kan ju barnen mer eller mindre, göra "vad de vill" med detta odjur, även om vi naturligtvis sätter gränser (för hunden skull)!

Idag blev jag, mot mitt förstånd, fullständigt kär i en hund som var på besök hos sambons farmor och farfar. Sååå underbart söt! En liten "Rags" från Spin City.