Min träningsblogg - Rund är också en form!

söndag 11 september 2011

Slumpen eller ödet?

Idag är det årsdagen. Exakt 10 år sen terrorattentatet i USA. Det känns nästan som igår. Jag minns exakt vart jag satt när jag såg nyheten. Minns ni vart ni befann er?
Konstigt det där, hur hjärnan kopplar ihop en händelse med en plats, när man inte gör något aktivt för att komma ihåg det.

Jag blir oerhört berör av de historier människor delar med sig. Om personliga upplevelser från överlevande. Jag som inte ens var i närheten får svindlande tankar när man hör om personer som skulle ha arbetat som var sena eller lediga JUST DEN DAGEN! Det måste kännas väldigt konstigt för de personerna?! Att de känner sig "utvalda" är nog fel ord, men.... 


Likaså den 20-åring som överlevde den senaste flygkraschen i Ryssland. Hela det ryska laget dog, förutom den här killen som skulle spela en juniormatch och ta ett senare flyg och möta upp de andra. 
Man känner sig verkligen liten på jorden när man tänker efter hur allt beror på slumpen. Eller ödet. Eller vad det nu är som gör att vissa överlever och andra inte...?


6 som har tyckt till:

Katarina sa...

För mig har datumet alltid varit speciellt.. Men jag tänker också på det som hände i USA. Och på Anna Lindh.. och dagispojken som mördades. Datumet har till viss del fått en annan innebörd.

Fru Gårman sa...

Ja! Det är märkligt.

Anneli sa...

Det är en sån dag som alla kommer minnas in i minsta detalj i resten av sitt liv. Som när Palme sköts, eller för dem som var födda och gamla nog att minnas, den dagen Kennedy blev skjuten, exempelvis. Eller som när Estonia sjönk...

Jag satt inte ner. Jag stod. Med fjärrkontrollen i handen, och där blev jag stående...och jag förstod ingenting först. Jag slog på teven av en slump vid tretiden och såg bilderna kablas ut av flygplanet som flög in i första tornet. Det var overkligt. Livet är märkligt. Där hade man suttit och fikat i godan ro utan att ana att världen just hade förändrats och att jag strax skulle få se detta hända på teveapparaten - live. Det där med slumpen är märkligt och det är väl så att jag ibland undrar om det ÄR en slump eller om allting är förutbestämt. Vem vet?

Moosan sa...

Jag var på väg till mitt första ultraljud den dagen, bodde då i London och hade vänner som befann sig i närheten ... kan inte fatta att det gått 10 år!!!! *ryser i hela kroppen*

Om 4barnslivet sa...

Näää. 10 år!!! Läskigt!

Janeth sa...

Tiden går så fort! Den läker inga sår med vårdar ärren med kärlek. Man behöver minnas, påminnas och försöka leva i någon slags harmoni, trots att det alltid kommer att göra ont över så mycket tråkigheter.....hur ska man annars orka med alla tråkigheter?!

Jag minns exakt & kommer aldrig att glömma.

Kram på dig och lycka till med blommorna :)