Jag skulle verkligen behöva sova en hel natt! Jag ska kanske inte klaga, för de finns säkerligen de som sover sämre än mig, men att inte ha sovit en hel natt på typ 10 månader börjar kännas...
Lill-skiten blir 8 månader om en vecka. Han äter/ammar fortfarande 1-2 gånger på natten. De två tidigare pojkarna slutade äta nattmål runt 5-6 månader, men... Det stora MEN (!) är att de hade napp. 3:an har vägrat napp från första stund tills det att han var ca 2,5 månad. Efter det tyckte vi att han ändå var för stor för att fortsätta testa. Snart skulle ju sugbehovet försvinna ändå. "Snart"...? Mhmm...

Slutkontentan är: Han använder mig mer eller mindre som napp. "Härligt". Det kan vara lätt att säga: "Men sluta bara!" Jag hade själv tänkt så om det inte var jag själv som hade behövt slutat.
När man, som sagt, inte sovit en hel natt på 10 månader så prioriteras sömn. MYCKET! Att då amma i 10 minuter känns som en "enkel piss i havet" jämfört med 1 timmes tröstande ett par gånger per natt!
Att ge vattenflaska känns bara som att man byter ut en vana mot en annan. Och sen ska jag väl tillägga; ja, jag VET att det även är en närhet, en trygghet för barnet. Men just nu tror jag att det barnet skulle behöva en glad, pigg mamma, snarare än en nattlig snutte...
Några tips? Ska man bara "stå ut" och vänta eller...?