Min träningsblogg - Rund är också en form!

onsdag 23 februari 2011

Skillnad på liten och liten (?)

Jag minns så väl att jag tyckte äldsta sonen var väldigt stor och "mogen" för sin ålder när han var runt 3 år. Det gick liksom att prata med honom och förklara saker och ting och han lyssnade för det mesta (!)
Nu blir mellansonen 3 år om ett par månader. Han känns förvisso stor nu när man jämför med bebisen, men det känns absolut inte som att man kan få honom att lyssna på samma sätt! Han känns mer "liten" än vad äldsta sonen gjorde.

Jag funderar på om det var vi som föräldrar som ställde högre krav på 1:an eller om vi ställde betydligt lägre krav på 2:an..? (Så mycket "krav" man nu kan ställa på en 3-åring menar jag!) ;-)
Eller har det bara med deras personligheter att göra? Eller förtränger man så till den milda grad att 1:an faktiskt VAR lika "liten"?

Vi kan ta ett exempel från igår. Mellansonen lämnade sin smörgås på bordet och självklart var hunden där snabbt som ögat. Hon hann dock inte äta den, utan fick bara ett "slick" med smör. Smörgåsen däremot blev liggande på golvet, full med hundsaliv och hår och den skulle sonen bara äta!

Jag erbjöd mig att göra en ny och förklarade varför han inte fick äta den som låg på golvet. Tror ni att det hjälpte...? Inget ett dugg!! Påföljt av ett riktigt raseriutbrott från hans sida... Jag är helt säker på att äldsta sonen fick aldrig såna utbrott! :-P

7 som har tyckt till:

Emma sa...

Man måste ha dåligt minne för att kunna skaffa fler än ett barn. ;-)

Fresa sa...

jag har tänkt på det med mina två knoddar också..
men jag tänker typ, när luke var 2 så var det ju bara mamma o pappa hemma, så han blev väl mer som oss och inte lika "busig"
men devin har luke, som är ett barn, att ta efter och göra som.. det är lättare att ta efter andra i samma storlek
jag tyckte väl iofs att det var lättare med luke, men med tanke på min uppväxt är jag alltid orolig att han inte skulle få vara sin egna ålder.. en två/treåring ska väl vara busig och dramatisera en smutsig macka eller? :)

alfahanne sa...

Hmm, förutom att barnen givetvis har olika personligheter i sina små bagage, så spelar ju självklart föräldrarnas påverkan in också.

Nu generaliserar jag grovt, ha detta i åtanke:

Barn 1: Får odelad uppmärksamhet, föräldrarna har hur mycket energi och tid som helst för att visa, lära och uppleva tillsammans. Det tas en ofantlig mängd fotografier.

Barn 2: Ojdå, plötsligt är de dubbelt så många som tidigare, och hur mycket man än vill så börjar energin och orken svikta en aning, man dras dessutom med ett avundsjukt storasyskon som gärna ger tjuvnyp så fort tillfälle ges. Pedagogiken får sakta men säkert ge efter för Teletubbies. Fotar inte lika mycket längre.

Barn 3: Hoppsan där ploppade en till fram, ser man på. Nej, låt honom jonglera med kökskniven för all del, jag lägger mig en stund...

Barn 4 (and beyond): Va, har vi en till? Visst ja. Kul. Äsch, någon av syskonen kan väl fixa vällingen. Väck mig lagom till Halv Åtta Hos Mig...

Typ så ;)

Västgötskan sa...

Emma:
Jo, kanske... Men jag trodde det mest gällde förlossningssmärtan? :-)

Fredrika:
Ja, kanske... Vi var nog lite bortskämda med äldsta sonen. :-D

Alfahanne:
Ha ha! Jaså, det är så det är. Det kan mycket väl stämma. Tycker din beskrivning på barn 3, 4 och framåt var mest intressant... ;-D

rookiemom sa...

Fantastisk bild! [Speciellt att enbart se utan ljud till] ;)

Västgötskan sa...

Rookiemom:
Ja, det hade kunnat föreställa mig (om jag inte hade hållit ilskan inom mig ibland)! ;-D

Moosan sa...

Jag har funderat på exakt samma sak faktiskt!!
Intressant ;-)
Kramiz