Klumpig-/klantigheten ger inte med sig...!

Som barn minns jag inte, men som tonåring vet jag att jag var otroligt klumpig/klantig! Tappade brickor och glas i matsalen, pratade innan jag tänkte osv. (Ibland innebar det även att jag tänkte en jävla massa, men inte vågade säga det jag tänkte)...

Detta har resulterat i många pinsamma (fast även en del ganska roliga) minnen!

Men något som slagit mig är; Jag trodde alltid att detta fenomen skulle "växa" bort, men jag är (minst) lika klumpig nu! Så det är väl bara att inse;
1. Jag får leva med det.
2. Jag bör egentligen hålla koll på mig själv, istället för 4-åriga sonen, när vi besöker den "trånga" Cervera-butiken i stan... :-D