Jag minns med förfäran de gånger jag i högstadiet (då jag var som mest blyg!) tvingades fram av min svenska-lärare att tala inför klassen! Det var verkligen det värsta jag visste! Han var så medveten om detta och en gång efter en muntlig redovisning bad han mig stanna kvar 2 minuter. Han sa så här och jag minns det tydligt;
”- Jag vet att du tycker illa om både mig och situationen, när jag kräver att du ska göra detta. Men det kommer att hjälpa dig i framtiden. Jag lovar!”
Jag svarade aldrig något på det, för jag hade svårt att säga ifrån på den tiden. Istället mumlade jag smått elaka ord på väg därifrån, samtidigt som munnen var torr som sandpapper, kinderna blossande röda och hjärtat fortfarande bultade i 200 slag/min...
Han hade så rätt, den otroligt snälle (har jag insett nu i efterhand) Sven-Åke! Jag är inte på något sätt någon retorisk expert idag och visst kan jag tycka att det är jobbigt att stå och tala inför främmande (eller för den delen välkända) ansikten.
Men (återigen)! Det är inte så att jag känner att jag är på väg att ramla ner och dö. Jag kan ha svårt att behålla ögonkontakten på ett bra sätt, men jag rodnar inte längre. Jag stammar inte. Jag klarar av det! Och varje gång jag tvingat mig själv (för ja, nu är det jag själv som tvingar mig) så växer jag en smula. Och gången efter blir ytterligare något lättare.
Jag säger inte att det alltid är rätt väg att gå. (Att tvinga blyga människor att stå ensamma och tala inför grupp). Vi är alla olika.
Men! Det kan hjälpa! Man blir bra på det man utsätts för och övar på.
Tycker ni att det är jobbigt att stå och prata inför grupp?
Finns det egentligen någon som är helt bekväm med det?
18 som har tyckt till:
Jag är inte helt bekväm med det. Men vet jag vad jag ska säga och kan mitt ämne har jag inga problem med det
Nä... riktigt bekväm kan jag inte påstå att jag känner mig men det har blivit bättre med åren :)
Kram
Bekvämt känns det väl inte direkt.Och jag är nog lite bakvänd kanske, för jag har lättast att tala när det blir spontant även om det är inför många. Hinner liksom inte bli nervös då...
Jag avskydde det som pesten i skolan men skulle klara av det idag. Bekväm i rollen som talare? Nope!
Jag tycker att det är jättekul! Men så har jag också gjort det dagligen under många år. Jag tycker att det är helt odramatiskt och faktiskt riktigt roligt.
Är jag bara förberedd, vilket jag ser till att vara, så är det kul!
Har inga problem med det om jag vet vad jag ska säga och har en bild av hur jag vill att det ska bli!
Jag har alltid älskat det :-)
Trivs med det än idag.
Men kan absolut förstå känslan och allt vad det innebär. Första gångerna i lågstadiet så var det jättepinigt!
Kram K
Jag har kommit över en tröskel när det gäller det där. Förut hatade jag det, inte så mycket nu. Och nej, turkost är ingen åldersnoja har jag övertygat mig om!
Har aldrig gillat det riktigt, men det blev ju bättre med åren. Avstår dock om jag kan!
Men jag tror det är nyttigt att de kör med mycket sådant i skolan!
Under mina år på universitetet hörde det ju tull vanligheterna att man skulle hålla föredrag och presentera olika arbeten muntligt, många gånger inför professorer och andra som kunde precis allt och mer ändå om det man stod och stammande mumlade fram. Apjobbigt! Men efter ett tag upptäckte jag att allt gick mycket lättare och att jag inte alls blev lika nervös, de gånger jag höll föredraget på engelska?!?
Kram
OMG. Jag var likadan. Hatade, hatade. Hela vägen upp till gymnasiet. Sedan sökte jag jobb som guide :) Jag fattar inte varför- Helt galet, Jag som inte kunde stå inför tre pers utan att dö en smula...men efter det. Nu har jag stått inför hundratal och snackat. Jag har inga problem med någon grupp alls...fast lite nervös inför att stå när det är några jag känner i gruppen :)
Idag pratar jag inför grupper dagligen, men det har inte alltid varit lätt. Det var det värsta jag kunde göra när jag gick inskolan. Jag säger bara, öva, öva, öva! :)
Jag tycker både och. Det är så mycket som spelar in; dagsformen, hur påläst jag är, hur stor publiken är, hur väl jag känner dem, förlösande skratt...
Hade väl som du svårt med framträdanden i tonåren men som vuxen har jag inga (väldigt få) besvär av att prata inför grupp däremot har jag svårare med kallprat i mindre grupper med människor jag inte känner. Kram
Härligt att du kämpat på iaf och att du känner att du numera klarar av det utan STÖRRE problem. Skitbra ju!
Jag har inte större problem att prata inför folk. Har aldrig varit blyg eller så. Kan dock bli lite röd, vilket är lite konstigt egentligen då jag inte är nervös.
Sen är det väl olika beroende på VEM/VILKA man ska prata till. :))
Gu så skönt att du känner dig någorlunda bekväm i den situationen, verkligen!
Från skoltiden vet jag att jag trodde att jag var cool i den positionen. Men ack så fel jag hade :O och vad förvånad jag blev själv när munnen som du säger blev som sand papper och man helt plötsligt hör sig upprepa samma ord kanske tre gånger av nervositet.
Nej fy bubblan att stå FRAMFÖR publik och prata:/
Kram
Allt handlar verkligen om övning. Jag tyckte det var skitjobbigt när jag var yngre, men efter några veckor på fartyg fann jag mig själv stå på scen med mikrofon och hålla föredrag på engelska om saker jag knappt kände till utan att ens darra på handen.
Så man borde ha fortsatt för nu tycker jag det är lite jobbigt igen..
Jag tycker faktiskt att det är roligt och känner mig inte obekväm men det förutsätter att jag vet jag pratar om. Föredrag när man inte hunnit förbereda sig kan ju vara jobbiga.
Var ledare på Friskis för några år sedan, det var festligt! Hundra personer som gjorde precis som jag. Även när jag gjorde fel..
Skicka en kommentar