Återigen ett solsidan-tema, från veckans avsnitt:
I-landsproblem Nr.2.
Gud nåde om man försöker tillrättavisa andras barn!
Jag hör nog till en ”utrotningshotad art” (eller hur man nu ska beskriva det). Jag har INGA SOM HELST PROBLEM med att säga till andras barn. Självklart ger jag barnets föräldrar ”första tjing” på att säga till själva, men om jag märker att någon t.ex. står och kastar sand på mitt barn och det inte uppstår någon som helst reaktion, visst sjutton säger jag till!
Varför är det så himla hemskt att ”uppfostra” någon annan barn? Varför får man ofta (men som tur är inte alltid) onda blickar eller bistra ord när man säger till någon annans barn? Själv uppskattar jag om någon annan säger till mina barn! Under förutsättning att det är på ett bra, konstruktivt sätt! Har jag tjatat sagt till dem om samma sak vid 10 tillfällen innan, biter det REJÄLT mycket bättre om en främling säger till.
Handlar det om att man felaktigt tolkar det som att man blir dömd att vara en dålig förälder? Att man har dåligt samvete för att man kanske inte kan ha så mycket föräldratid som man önskar? Eller tror man helt enkelt att ens eget barn aldrig gör fel?
Varför blir människor så irriterade?