... det där som någon kommenterade i mitt förra inlägg. Hur kommer det sig att vi är så otroligt rädda att andra SER när vi gör bort oss? Nu skedde ju väggsmällen i mitt eget hem, men minns när jag halkade på en isfläck ute för ett par år sedan.
Första tanken BÖR ju vara: "Ok, jag ligger still och känner efter. Gör det ont någonstans?"
Nej, istället STUDSAR man upp och tittar febrilt omkring sig i hopp om att ingen har sett. Sen om man har brutit något i fallet existerar inte i tankarna just då...
Jag menar; vad gör det egentligen om någon har sett?? Ser jag någon som ramlar kollar jag ju bara så att personen är ok!
4 som har tyckt till:
He he he. Känner igen mig! Sen när man kommit ur sikta haltar man som attan
Känner verkligen igen mig :) Det är ju fruktansvärt pinsamt att ramla / halka om det är folk som ser detta. Konstigt egentligen, för det är ju något som kan hända den bäste ;)
Jaaaa, förr tyckte jag det var otroligt pinsamt när halkade/gick in i en dörr osv...men inte nu längre! Jag bjussar på det ;) Visst är det pinsamt ibland, men jag är ju expert på att göra bort mig så...vafan..jag kan ju inte gå omkring och skämmas för jämnan :P Man lär sig att det inte är så jäkla farligt att göra bort sig :)
Nu har jag turen att inte vara den snubbliga typen av mig men visst händer det. Och jag är en sådan som tycker det är fruktansvärt pinsamt. Förutom fadäsen att gå in i en stolpe på en fullsatt parkering har jag också lyckats snubbla i en trappa mitt inne i stan. Körde knät i kanten och jag trodde faktiskt jag skulle svimma av först. Men vad gör man, jo reser sig upp och försöker gå vanligt för att ställa sig och tjuta på närmaste toalett. Slutade med ett akutbesök och röntgen för misstänkt spräckt knäskål. Klarade mig dock. Men vad tramsig man är som reagerar som man gör :-). / Nettan
Skicka en kommentar