Igår var jag och barnen på okända marker. Vi skulle lämna över ett par overaller som lill-skiten har vuxit ur. (Herregud, vad fort det går för övrigt?!)
Vi parkerade en bit längre bort än vi hade behövt (visade det sig sen) och gick fram till tavlan där man kunde se vart husnumren låg. Det duggade lite, men vi knatade på. Halvvägs dit började det SPÖREGNA! Vi sprang och ringde på med andan i halsen... Hm... Hon bjöd (snällt) in oss om vi ville stanna en stund, men jag sa artigt:
"- Tack, men vi klarar oss."
Jag ångrade mig samtidigt som jag sa det ungefär, men sen sprang vi mot bilen igen. Halvvägs dit insåg jag att: "Nej, det är ingen idé att springa. Vi blir lika blöta oavsett hur vi gör!"
Istället började äldsta sonen hoppa, studsa, sjunga och skratta i regnet och jag ville ju inte vara sämre. Där skuttade vi fram, familjen "weeeiiirrrdd", mitt i ett bostadsområde i ösregn! Jag undrar om någon såg oss?
Mellansonen och lill-skiten (som jag höll i famnen) såg dock mest chockade ut över vårt beteende. Ha ha!
5 som har tyckt till:
Det där kunde ha varit jag =)
Ja, lite elak kände jag mig efteråt men det var inget illa ment. Det blev en sån chock att se Majkel på GP:s förstasida bara ;-)
Ibland är det härligt att släppa vuxenheten och bara följa sin barnsliga sida. Hoppa i vattenpölar är riktigt mysigt när man är på det humöret. Värre är det kanske som jag idag också råkade ut för en sådan skur, mellan affärerna. Jag var dock inte alls på humör för vattenlekar då ;-). / Nettan
Nog borde man springa ut i ösregnet och bara vara, tjoa och hoppa runt som ett litet barn, nog bra för själen ;)
Hihihi, så där gjorde jag också när dottern var liten. Hon hoppade jämt i alla vattenpölar och jag tyckte det så så skojigt ut....:P
Att folk glodde, det brydde jag mig inte om :)) Synd om dem som inte har barnasinnet kvar! Heja er! Det gäller att göra det bästa av en trist sitation och är man redan dyngsur...;))
Skicka en kommentar