Det måste ha hänt någonting i kroppen när jag fick barn. Då menar jag alltså INTE (bara) det faktum att jag pressade ut två stora, jävlaa globen-arenor ur ett pyttehål!
Utan mer på det känslomässiga planet. Jag är mer rädd om mig själv. Vill inte gärna göra alltför riskabla saker som ev. skulle innebära att mina barn blir utan mamma. Jag sjåpar mig över barnen och deras förmåga att klara saker framöver. Hur kommer det funka med det och det och det...?
Utan mer på det känslomässiga planet. Jag är mer rädd om mig själv. Vill inte gärna göra alltför riskabla saker som ev. skulle innebära att mina barn blir utan mamma. Jag sjåpar mig över barnen och deras förmåga att klara saker framöver. Hur kommer det funka med det och det och det...?
Men framför allt; Jag lipar. Jag lipar till allt som går att lipa till! Och lite till...
Dokumentärer där barn är svårt sjuka; storböl!
Veterinärprogram; ulk, ulk, buuuääää!
Förlossningsavsnitt; Men åååååh, snyft, snyft...
Allt ovanstående kanske är ok (?) Men när man sitter och lipar för att deltagarna i "The biggest looser" har gått ner 2 kg den här veckan, då måste väl något slagit fullständigt slint?!
4 som har tyckt till:
Närå, jag grinar också till precis vad som helst, oroa dig inte..
Ja du jag har bliit precis lika dan. Jag lipar åt ALLT vilket jag ABSOLUT inte gjorde tidigare. D skrattade jag mest åt sånna som grät för "fina", tragiska saker saker
Känns lite tröstande att veta att man i alla fall inte är ensam... :-D
De där humörsvallningarna man hade när man var gravid har liksom inte gåt töver än. Jag lipar för ALLT,
Skicka en kommentar