Lördag morgon och nu blir det...

....en tripp till simhallen.
Ha en fin lördag allesammans, så hörs vi sen! :-)

Äntligen onsdag! - (skriver vi såhär på en torsdag..)

Så tyckte äldsta sonen igår (och varje vecka)! Favoritsysselsättningen ridning står på schemat då. 

Han är SÅÅÅ fast! Han har alltid varit lite av en version av "pojken som talar med djur". Djur samlas t.ex. runt honom i barnen lantgård, trots att det är massor med barn där inne. Våra katter sitter i trappan på kvällen och väntar på att han ska bli klar, så de kan gå med och sova i hans säng!

Men att han skulle bli så här lycklig av hästar och ridning trodde jag faktiskt inte. Kul att se och uppleva. ♥  Särskilt som gammal  ung ridtjej!  ;-)

Sluta tänd hela tiden!

Har ni någon gång upplevt fenomenet;
Jag släcker en taklampa i rum där ingen befinner sig. Efter en stund är lampan plötsligt och "oförklarligt" tänd igen..?! Jag blir galen. On-off-on-off.... Tror ni att man kan banka in i ungar och sambo att man inte behöver har tänt överallt i hela huset??!  ;-)

Solsidan, problem nr 2

Återigen ett solsidan-tema, från veckans avsnitt:

I-landsproblem Nr.2.
Gud nåde om man försöker tillrättavisa andras barn!

Jag hör nog till en ”utrotningshotad art” (eller hur man nu ska beskriva det). Jag har INGA SOM HELST PROBLEM med att säga till andras barn. Självklart ger jag barnets föräldrar ”första tjing” på att säga till själva, men om jag märker att någon t.ex. står och kastar sand på mitt barn och det inte uppstår någon som helst reaktion, visst sjutton säger jag till!

 

Varför är det så himla hemskt att ”uppfostra” någon annan barn? Varför får man ofta (men som tur är inte alltid) onda blickar eller  bistra ord när man säger till någon annans barn? Själv uppskattar jag om någon annan säger till mina barn! Under förutsättning att det är på ett bra, konstruktivt sätt! Har jag tjatat sagt till dem om samma sak vid 10 tillfällen innan, biter det REJÄLT mycket bättre om en främling säger till.

Handlar det om att man felaktigt tolkar det som att man blir dömd att vara en dålig förälder? Att man har dåligt samvete för att man kanske inte kan ha så mycket föräldratid som man önskar? Eller tror man helt enkelt att ens eget barn aldrig gör fel?
Varför blir människor så irriterade?

Solsidan, problem nr 1.

Jag missade solsidan igår.
Men efter alla (och det var många!) statusuppdatering om hur bra avsnittet hade varit, var jag tvungen att gå in på hemsidan och kolla. Mycket känsliga och klockrena (!) frågor måste jag säga:

I-landsproblem Nr.1. Alla på facebook är nästintill så lyckliga att de nästan skulle behöva äta piller för att bli liiiite deprimerade...!!
Det enda vi gör dagarna i ända är att baka med barnen, umgås med våra FANTASTISKA sambos/män, äter långkok, nyttig husmanskost och sallad i mängder. Perfekt, perfekt, perfekt!


Som en liten parantes måste jag säga att det faktiskt finns två helt andra (fast lika irriterande) sidor av detta också:

* De som nästan ALLTID gnäller och skriver att livet är skit! Internet krånglar. Barnen skriker. De får aldrig sova. Bilen krånglar. Och ja, jag vet inte allt... Menar de på allvar att det ALDRIG händer något roligt i livet??

* De som aldrig skriver något alls. Varför är man medlem i ett SOCIALT nätverk om man aldrig är social....??

Iskallt, Gulaschsoppa & Bad (I wish).

Idag var vi hos vänner och äldsta sonen fick, till sin stora lycka, rida.
Som åskådare blev man kall ändå in i märgen. Riktigt jäkla råkallt! Brrrrr!!! :-(

Först blev vi bjudna på hemmalagad gulaschsoppa och hembakt bröd. Mums! Efter det bar det av hemåt och jag tog en lång, varm dusch. Jättevarm. Kokhett!
Nästan så att man kan tro att jag och kräftorna är släkt. Fast jag gör det frivilligt. Det gör ju inte dom.

Hm... Känner att jag tappade tråden här... Vad var det jag ville komma till? Jo, just det. HERREGUD vad jag saknar badkar!!! Vi måste bli klara med badrummet på övervåningen snart, så man kan värma en iskall, stackars kropp...!