När jag hämtade äldsta sonen från skolan igår pratade vi om ditten och datten. Vi kom in på ämnet fotbollsträning (som han skulle ha senare på kvällen) och han sa:
"- Jag hoppas att det blir match, barnen mot föräldrarna!"
"- Det hoppas inte jag!" svarade jag snabbt och skrattade.
"- Varför inte det?"
"- Därför att jag inte orkar det..."
"- Men mamma, du springer ju över en MIL! Du måste ju orka springa på en liten plan?!" (*lät smått chockad*)
"- Jo, men ni är lite mer explosiva. När jag springer långa pass, går det lite långsammare".
Han funderar en kort stund under tystnad och sen kommer det:
"- Ok. Men då kan du ju stå i mål istället, mamma!"
Tack för det televerket.... ;-)
