Jag har hört talas om fenomenet...

...men aldrig "råkat ut" för det.
Förrän nu. Allvarligt? Raggar man verkligen på facebook, på människor som man  över huvudtaget inte är bekanta med??  Varför?? Särskilt när personen i fråga (jag) har fyllt i att man är förlovat med xxxxxx...?!

Man tror att man känner någon...

Det var verkligen hur trevligt som helst idag!!
Tänk vad mycket man har att prata om?? Jag tänkte att det kanske skulle kännas krystat eller så, men herregud vad vi babblade på. Nu är väl ingen av oss särskilt blyga, men ändå. Att man kan ha så mycket att prata om? Det mesta utav det hade inte ens med barndomen att göra.

Man tror att man känner en person ganska bra, men ändå får man veta så mycket under ett par timmars tid (som man aldrig hade kunnat föreställa sig) och går sedan därifrån med en helt annans slags känsla och respekt. Helt galet, men ändå fantastiskt på något sätt.

Mellansönerna kom jättebra överens och lekte tyst och lugnt (?!) och lugnt på övervåningen.
De två små lekte också förvånansvärt bra (för sin ålder) och kramades och klappade på varandra. Sååå gulligt att se. Hihi! :-)

Några bilder får ni inte. Jag kan ju inte skrämma henne genom att fråga om jag får tar bloggbilder, det första jag gör. Ha ha! 

Väcka barndomsminnen till liv!

Den "bra" vinkeln bjuder vi på idag.
Och sminkad (för en gång skull!) dessutom... ;-)

Om en stund ska jag iväg och träffa en barndomskamrat. Och med barndomskamrat menar jag verkligen BARNDOMS-kamrat. Vi lekte från 4 års ålder fram till...(ja, vad kan de har varit?)...12 års åldern kanske.

Det är alltså runt 20 år sen vi träffades senast (?!) Ibland är facebook bra att ha. Det ska bli riktigt, riktigt kul!! Men lite nervös är jag faktiskt... Hihi!
Man kan ju inte låta bli att undra lite hur hon är idag? Jag är väl lika "galen" som vanligt (tror jag)... Ha ha! :-)

God morgon!

Alla ska vara med och leka. Eller?

Äldsta sonen tog med sig en kompis hem från skolan idag. Mellansonen fick vara med och leka en stund, men sen ville de vara själva. Oj oj oj, vad ledsen han blev...! :-(

Det gör ont i hjärtat att se honom så, men samtidigt försökte jag förklara att när han blir lite äldre och tar med sig kompisar hem, kommer han ju inte vilja att lillebror alltid är med.
"-Jooohooo!" var han svar. (Mmm, eller hur? Ska vi ta skriftligt på det?)

Svår balansgång det där hur man i ena stunden ska förklara att alla ska få vara med och leka, samtidigt som man förstår att äldsta sonen vill leka med sin kompis ensam en stund..*

Till slut lyckades jag muta honom med en piff och puff-film och lite choklad, så var han (mer) nöjd.

Hur gör ni?

Vårkänslor inomhus.

Att jag älskar orkidéer har nog inte undgått någon. Den enda blomma som överlever husets "tough love"!! ;-)
Vad gäller snittblommor är det liljor och tulpaner som står överst på favoritlistan. Tulpaner är sååå vackra. Köpte mig en bukett häromdagen. Jag var sugen på att köpa två men de kostar ju en del...

Vad har ni för favoritblommor? :-)

Det farliga med gymnastik är inte själva övningarna!

Förkylningen härjar ordentligt i familjen.
Häromnatten klagade mellansonen på ont i örat, men det släppte (som tur var!) ganska snabbt. Det hostas och snoras lite omvartannat här, ibland alla fem familjemedlemmar. Jag har (*peppar peppar*) klarat mig ganska bra. Men känner mig lite "konstig" (mer än vanligt alltså). ;-)

En talle i näsan?

(På tal om osmickrade vinklar/foton...) Ha ha!

Men jag ska definitivt inte klaga. Igår kom äldsta sonen hem från gymnastiken och när sambon öppnar med frasen: 

"- Visa inte mamma vad du har gjort, för då får du nog aldrig gå dit mer", blir man helt klart lite oroligt!!

Det visade sig att när han skulle springa tillbaka till räcket, efter att ha tagit magnesium på händerna, hade han helt missat kabelvajrarna som sitter överallt (för att hålla fast redskapen). Han var rätt ynklig ett tag, sa sambon. Tror sjutton det! Inte varje dag man blir mer eller mindre strypt av en vajer... (Och ja, det var nog tur att jag inte var med...) :-O