Det är inte lätt att vara liten..

När jag nattade äldsta sonen igår läste vi som vanligt saga och sen låg vi och småpratade lite. Bl.a. att vi måste till biblioteket och lämna tillbaka/låna om böckerna idag. Inget mer med det. Jag sa "go´natt" och gick ner.

Efter en liten stund hör jag ljudet av små fötter och sen någon som gråter. Det är äldsta sonen och jag frågar varför han är ledsen?
"- Jag vet inte....." snyftar han.
"- Är det säkert att det inte är något särskilt som gör att du är ledsen? Du kan berätta det i så fall" svarade jag.
"- Nej, jag vet inte...." säger han igen.

Jag tröstade honom och sjöng lite sånger, då skrattar han ALLTID. Tycker nog att jag sjunger falskt eller nåt? Hur som helst så funkar det. :-)
Efter ytterligare en liten stund hör jag honom säga med ledsen ton:
"- Mamma. Jag tror jag vet varför jag var ledsen förut? Jag tror jag har glömt koden till mitt lånekort..."

Min lilla vännen...! :-)
Tänk om man inte hade värre problem här i världen. ;-)