Det är knappt en vecka sedan jag började äta antibiotika igen.
För min Rosacea. Den har gått i vågor sen jag var runt 20 år någonting. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte riktigt när det övergick från vanliga tonårsfinnar till detta? Och det har gått i "skov". När jag var gravid med äldsta sonen såg jag ut som ett rött stopplyse! Trots det sökte jag ingen hjälp, för efter ett tag lugnade det ner sig lite igen. Och jag skämdes nog... Över vad, vet jag inte riktigt. :-(
Med lite smink (och vid foton; bildredigering) kan "ganska svåra" perioder se helt ok ut. (Se nedan).

Det värsta är att när jag inte ser mig själv i spegeln, utan är ute i vardagen, så finns inte rosacean! Jag känner mig som vem som helst. Förutom möjligtvis när ett barn tittar lite för länge på mig, när jag går på stan. För barn är ju som de är. Ärliga. Och nyfikna.
Jag blir inte arg på något vis, men däremot kan jag lite ledsen för såna händelser är det enda som påminner mig om det. Förutom när jag ser mig själv i spegeln då förstås. Därför känns det här lite jobbigt. Men here it goes. *blundar* Första fotot, helt osminkad och helt oredigerat...
"Före" kan vi väl kalla detta.
För jag vet ju, sedan förra behandlingen, att det blir betydligt bättre efter ett par veckor.
Röda, inflammerade partier som dessutom "flagar", särskilt under vintertid.
Jag vet att det "bara" handlar om det yttre och att det kunde vara betydligt värre, men det sätter sig liksom på insidan ändå, på något konstigt sätt. :-(