
Jag erkänner... Mitt temperament började gro i 3-årsåldern och grodde ganska bra ett tag. Tonåren var nog värst (som jag minns det själv) och började sakta men säkert avta strax efter 20-årsåldern. (Ok, kanske 25 om du frågar sambon...) ;-)
I kväll var mellansonen aningens övertrött. Han skulle inte äta, inte sova, inte kissa. Efter att ha kissat (men inte ätit) och hamnat i säng blev han fullständigt galen!
Sparkade, viftade med armarna. Jag fick inte hålla i honom, jag fick inte klappa honom, jag fick inte titta på honom, jag fick inte prata med honom och jag fick inte sitta i hans säng. MEN... jag fick inte gå ut ur rummet heller (?!) Logiskt barntänkande när frustrationen är som störst...
Jag börjar fundera på om mitt eget temperament kommer i repris i den där lilla kroppen... Uja...! :-O
