Fobin som "försvann". Eller ja, minskade i alla fall.

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för spindlar. Minns inte riktigt när det började, men bra länge i alla fall. Min mamma var hysteriskt rädd för getingar, men vad jag minns var det inte därifrån jag fick min rädsla för spindlar (?)
Har jag varit nära en eller rentav sett den krypa på mig, då jävlar har man fått se en panikslagen, "dansande" västgötska...!

Till för några år sen. Fem, närmare bestämt. Vi köpte då en tomt med ett gammalt torp på. Vi bestämde oss för att försöka göra i ordning detta och det innebar bl.a. att riva ner de fuktskadade tapeterna. OH MY GOD!!! Vad spindlar det var bakom dem... Det var rena quick-stepen som pågick där inne. Som filmen "Imse vimse spindel" fast i real life...!

På något sätt måste det ändå fått mig att inse, där ibland hundratals spindlar; jag BLEV inte uppäten. De gick inte ens till attack... (!)

Idag tog jag ut en hyfsat stor spindel (en sådan där med korta, tjocka ben ni vet) från hallen. Den hade nog vaknat i vårsolen och förirrat sig in över tröskeln. Sönerna tittade på mig med stooora ögon, men jag behöll mitt lugn även om det kändes LITE jobbigt (ska jag erkänna)! Så nu sitter jag här och är riktigt stolt över mig själv. :-)