Igår (av alla dagar) var det möte på jobbet kl 18. Vid 20-tiden bar det av hemåt. Snön yrde som bara den och det var uppenbart att det bara var jag och några andra vettskrämda bilister som var ute på vägarna.
Hem kom jag i alla fall, men grusvägen från "stora vägen" till vårt hus börjar med 200 meter sträcka över åkrarna. Jag säger bara; VALLAR! Dessa jävla vallar. Vår stackars granne hade varit ute och plogat i flera omgånger, ändå blåser det igen på 30 min...
Det var bara att parkera bilen längst ut och gå in. Först var det en halv meter hög, ca 3 meter lång vall. Redan där började det brista för mig. Väl igenom den blåste det storm! De vassa snöflingorna högg i ansiktet under 5 min promenad i motvind och sen en 200 meter uppförbacke på det, gjorde att jag fick sammandragningar.
Rädslan och paniken kom men jag var ju tvungen att komma hem! (Obs! Jag har inte tränat what so ever, närmsta 7 månaderna, så pulsa i snö som gravid var ett sådär bra första pass...) Jag traskade envist på, men stortjöt när jag väl kom hem. Sambon såg ut som ett frågetecken, innan jag lyckades ulka fram min ca 1 km långa skräckresa!Jag hann tänka både: "Jag tänker aldrig mer bo på landet!" till "Sambon ska nog få köpa den där fyrhjulingen han tjötat om i alla fall!" Idag har jag hunnit lugna mig och tycker snön utanför är vacker.
PS. Bilen står kvar vid vägen...
1 som har tyckt till:
Men oj..sammandragningar lät inte bra! :-0 Du får nog ta det lite lugnt ett tag..
Och snövallar är ett jäkla gissel på vintern - har ofta svurit över dem. Speciellt dem som man får hoppa över vid busshållplatserna när man ska av!! Fast å andra sidan, nånstans måste ju den plogade snön hamna..men ändå! Vilket äventyr iaf, usch. Hoppas du har repat dig nu!
Skicka en kommentar