I-landsproblem Nr.2.
Gud nåde om man försöker tillrättavisa andras barn!
Jag hör nog till en ”utrotningshotad art” (eller hur man nu ska beskriva det). Jag har INGA SOM HELST PROBLEM med att säga till andras barn. Självklart ger jag barnets föräldrar ”första tjing” på att säga till själva, men om jag märker att någon t.ex. står och kastar sand på mitt barn och det inte uppstår någon som helst reaktion, visst sjutton säger jag till!
Varför är det så himla hemskt att ”uppfostra” någon annan barn? Varför får man ofta (men som tur är inte alltid) onda blickar eller bistra ord när man säger till någon annans barn? Själv uppskattar jag om någon annan säger till mina barn! Under förutsättning att det är på ett bra, konstruktivt sätt! Har jag tjatat sagt till dem om samma sak vid 10 tillfällen innan, biter det REJÄLT mycket bättre om en främling säger till.
Handlar det om att man felaktigt tolkar det som att man blir dömd att vara en dålig förälder? Att man har dåligt samvete för att man kanske inte kan ha så mycket föräldratid som man önskar? Eller tror man helt enkelt att ens eget barn aldrig gör fel?
Varför blir människor så irriterade?
14 som har tyckt till:
Jag fostrar andras barn för fullt och även deras föräldrar, har fungerat fint i många år. Finns så djäkla många som inte har en aning om hur man beter och uppför sig.... i sanningens namn så blir jag också ibland lite uppfostrad (ler)...jag har ett hemskt språkbruk när jag blir arg och det blir jag ganska ofta i alla möjliga och omöjliga sammanhang!
Nu ska jag läsa ikapp hos dig Käre Vän! Tycker inte om hur det utvecklats...vi hörs ju nästan aldrig nu för tiden!
Har du börjat julstöka än?
Kram och Vänlig hälsning ifrån Oumberlige Peter!
Jag håller med dig. För visst är det effektivare att någon annan som inte är mamma eller pappa säger till. Jag har inga som helst svårigheter att säga till andras barn om föräldrarna inte gör det själva eller om de inte når fram. Men man måste ju säga det på ett "trevligt" sätt, det är inte OK att skrika och domdera med barn. Helst inte med sina egna men definitivt inte med andras!
Jag tror säkert att det kan ha att göra med att föräldern får lite dåligt samvete över att de själva inte sa till...
Åååh, vad jag håller med dig här!!! Detta ämne har jag och mina närmaste (och likasinnade) vänner diskuterat mycket! Vår teori är att många föräldrar tror att de ska bli klassade som dåliga föräldrar OM de tillrättavisar sina barn offentligt. Det är det enda vi kan komma på för det är väl ingen förälder som egentligen vill att ens ungar ska bete sig som missanpassade huliganer?
Själv känner jag precis som du, det biter så otroligt mycket mer om någon annan säger till. Detta utnyttjar jag och vännen till fullo, efter tredje tillsägelsen från en förälder så kommer den nästa från den som inte är förälder och det fungerar alldeles utmärkt! :-)
Kram
Jag jag tror att det har med det att göra. Att dom tar det som kritik i deras föräldraroll.
Kram
Det undrar jag också. Håller verkligen med dig!!
Kan bara instämma! Jag säger också till andras ungar om det behövs! Kram
Åh, utan att ha egna barn håller jag med dig. Kanske för att jag gör likadant själv. Ger föräldrarna en chans att säga till men om de inte gör det säger jag ifrån (när det verkligen behövs, barn är barn, det måste finnas utrymme för dem att vara det men det finns fortfarande gränser). Och som du säger, konstruktivt och bra är A och O.
Bra skrivet. Jag har heller inga problem med att säga till andras barn och inte heller om någon säger till mina.
Ännu en som gör samma sak. Önskar även att jag hade utbytbara främlingar i byrån som kunde hoppa fram och säga till mina barn när jag tjatat på den sjuttioelva gånger
Hej bästa, fina du!
Jag håller med Åsas tidigare kommentar till 100%
kram
Stoffe
Jag tycker faktiskt att det är ett ansvar som vi har i samhället att make sure att barn vet att ALLA vuxna håller ögonen på dem. Dels så känner de sig säkra och dels så vet de också att de inte kommer undan med hyss och sånt. Jag tror att vi tappat det på senare år och det är inte bra. I många andra samhällen är det tradition att alla vuxna tar hand om allas barn och jag tror att de har en större känsla av att ta hand om andra senare i livet. Samhörighet!
Håller med dig, självklart skall man säga till andras barn om det inte är ok.
Jag säger till om det behövs. Har sagt till barn på förskolan också, när jag hämtat och personalen varit upptagen med andra barn. Inga problem. :-)
Håller med om att barnen reagerar bättre på andras tillsägelser, så det är bara bra om någon annan "hjälper till". ;-)
Kramiz Emma
Skicka en kommentar