En kollega till mig hade med sig sina barn till jobbet häromdagen. En son och en dotter.
Missförstå mig nu RÄTT; Jag älskar mina tre grabbar över allt annat! Men när hon satt med sin dotter i knäet, så kunde jag inte låta bli att undra hur det skulle ha känts att ha en liten flicka...
Hade man agerat likadant som förälder?
Hade man klätt henne i rosa, eller totalvägrat och bara använt "unisex"-kläder?
Om hon hade ramlat, hade man sagt:
”-Det gick bra. Upp igen!” som jag säger nu (om de inte slår sig riktigt ordentligt naturligtvis). Eller hade man, omedvetet, tagit upp och tröstat en tjej? Hade man haft en annan relation med en dotter, än man som mamma kanske har till sina söner?
Hade man klätt henne i rosa, eller totalvägrat och bara använt "unisex"-kläder?
Om hon hade ramlat, hade man sagt:
”-Det gick bra. Upp igen!” som jag säger nu (om de inte slår sig riktigt ordentligt naturligtvis). Eller hade man, omedvetet, tagit upp och tröstat en tjej? Hade man haft en annan relation med en dotter, än man som mamma kanske har till sina söner?
Ni som har både och, vad tror/känner ni?
18 som har tyckt till:
Tänker på det där ibland Svårt att se sig själv utifrån och säga om/hur man beter sig annorlunda. Med ramlandet kör jag definitivt "hoppsan, upp och hoppa" med båda. I övrigt vet jag inte men jag tycker att det känns som att det går bra oavsett, det är ju viktigast. :)
skulle vilja ha mig själv på video för att kunna svara helt ärligt faktiskt.
Men.
jag själv älskar rosa och kan vara rätt "tjejig", samtidigt är jag väldigt "grabbig" och hållr gärna i hammare och spik :P
Jag trodde att jag skulle vara ybertjejig med Nellie, att hon skulle vara helt rosa från topp till tå men sanningen är att hon har väldigt få saker i rosa.
Hon har alla färger. Vi får ärva rätt mkt kläder till henne och då tar man ju liksom vad man får oavsett om det är grönt eller beige eller rött :)
Med båda barnen har jag varit "upp o hoppa" för jag tror man gör dom en otjänst om man fjantar till dom för mkt :P
Nu kan jag ju inte tala om relationen som mamma kontra söner/döttrar.
Men utifrån vad jag märk i min egen familj så finns det olikheter, fast inte på "tröstarstadiet" inte, då min Dotter är den vildsintaste och tuffaste av våra tre barn. Tuffare än sina två äldre bröder.
Fast vi har nog uppfostrat dem lika alla tre, men självklart så har det utvecklats ett intimare mor/dotter förhållande mellan min Fru och min Dotter.
Kommer ifrån en familj där vi var tre grabbar och inget ont i det, men nog är min Mor djäkligt glad att det nu finns en massa flickebarnbarn som det går att överösa med tjejkläder och fina smycken!
Många brukar säga till mig "det där är allt pappas flicka", stämmer inte, upplever att alla mina barn är både Mammas och Pappas barn. Jag har varit tuffast emot min Dotter och det brukar jag fundera på om det finns någon biologisk orsak till detta, känns inte så, hon är bara så underbart "tuff" i allt, så uppfostran har också blivit det!
Däremot så har våra två söner mått bra av att ha en syster, det märks tydligt, har ett mycket naturligt förhållningsätt till tjejer.
Hm...svår fråga det där, men jag är inte anhängare av "hen" rörelsen, tycker det går utmärkt att göra som vi gjort, alla tre har fått brandbilar och dockor!
Undagför Actionman som mina grabbar fick i Julklapp ett år, dessa dockor adopterades fort av min Dotter som tyckte de var mycket snyggare är Ken dockan som inte hade några muskler! Muskler har sedan dess varit min Dotters melodi, både egan och andras! (ler)
HA en fin fortsatt vecka!
kram ifrån Oumberlige Peter...eller om det nu var Omöjlige Peter!
Jag som förärats med båda sorter har ju inte behövt fundera annat än att "det är lite trevligt" med både och.
Men överlag känns det för mig som pappa tryggare med en kille som är äldst, eftersom han går igenom allt först. Få känner man liksom igen sig och det känns tryggt.
Annars tror jag att man ser dom som "barn" och "individer" inte som kille eller tjej.
Electra sa nyligen att hon inte ville bli mamma. Okej, tänkte jag, det kan väl vara lite skrämmande kanske. Sen la hon till att hon ville bli pappa som jag...
Ska man vara stolt, eller är det hen-varning? ;)
Hade tre söner när dottern föddes. Jag var helt övertygad om att hon skulle bli "miljöpåverkad" av brödernas leksaker och intressen - att det skulle bli en tuff och bilintresserad tjej.
Glöm det!
Allt som inte är rosa är ointressant och det är hästar, hundar och katter för hela köret. Tjejer har det liksom i blodet att vara prinsessa, klä sig i klänningar, låna mammas skor och smygsminka sig med kompisarna.
Vet inte om jag tramsar extra mycket med dottern - killarna hade jag också i knät när de var små. Det är väl mer barnen som väljer om de vill hoppa upp i mammas knä eller inte.
Min yngste son "kräver" att bli tröstad när han gjort illa sig. Ingen skillnad där inte.
Glömde att nämna att döttrar är experter på att linda pappa runt lillfingret....
Du kan läsa boken "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två"
Tänkvärd!
När jag och min fru pratade om barn så var det en flicka vi såg.
De år jag har längtat efter ett barn var det en flicka jag såg i mina tankar.
Därför var vi helt övertygade om att det skulle bli en pojke vi skulle få adoptera. Så rätt vi hade :)
Åhhh vilket bra inlägg!!
Ja dom där frågorna undrar jag oxå över?? Men jag kan bara se till mina vänner som har en av varje... De behandlar sina barn precis likadant! Och trots att mammorna vill att tjejerna ska ha rosa fina kläder med små flätor så vill absolut inte tjejerna det...
De här ska bli kul att se vad folk svarar!!
Kram K
”-Det gick bra. Upp igen!” hoppas jag att man verkligen säger till döttrar också, det är väldigt viktigt!
Själv har jag dock bara en ofödd son, så jag vet inte hur jag kommer bli, bara hur jag vill bli. Jag tror dock ändå att det finns vissa biologiska skillnader på att ha döttrar eller söner, speciellt när man kommer till tonåren.
Jag gör ingen skillnad på mina barn. De är mitt kött och blod, könet har inte med uppfostran att göra.. Inte här iallafall ;-)
Men många gör precis som du skriver.
Nu har jag inte barn själv, men många i min omgving har det.
Jag kan tycka att mammor är mer gullande med söner medan flickor ska "upp och hoppa" medan Pappan är mer gullande med dottern och mamman tvärtom :)
Blev det snurrigt.
Förstod du vad jag menade? :D
Omedvetet tror jag att man uppfostrar pojkar och flickor lite olika faktiskt. Även om grunderna i uppfostran är densamma. Det är roligt att se ändå att dom är ju faktiskt helt olika individer och det där med "typiskt" kille och tjej finns lite "inbyggt" ända från början. Min son var inte gammal då han vred huvudet av sig när han såg en traktor medan dottern var totalt ointresserad...
Kram
Jag har ju tre tjejer och två killar och jag försöker och tror att jag behandlar dem lika. Jag själv gillar ju färger och det har smittat av på alla mina barn, både rosa, blått och alla andra glada härliga färger. Och vad gäller tröstande, så kör vi väldigt mycket med; hoppsan då, ramlade du, jamen upp igen, med hela gänget.
Tuffast av ungarna är barn nummer två (flicka) och försiktigast är trean (pojke)
Kram
Har både en dotter och en son. Kan konstatera att de är olika och att jag troligen behandlar dem olika också. Men vad beror på könet och vad beror på individen? Det är svårt att särskilja. Måste man?
Det här är faktiskt, helt ärligt, en av de mest intressanta frågorna jag vet. Om jag bara hade ett svar också!
Jag har ju en av varje; dotter etta och sonen tvåa och jag tror att även ordningen av syskon är viktig.
Jag är väldigt könsneutral i mitt grundtänk; sonen köper rosa snurrstol och dottern ljusgrön till sina rum, men ändå... Hon har gillar tiaror och spetsar i alla tider och han säger Babang (nåja, inte nu när han är tio kanske, men förr!!) och gör utfall.
Något är det som jag inte kan förklara och det började innan dagis, så det är djupare än så... Grymt intressant!
Jag försöker verkligen att behandla dem så lika som möjligt och ändå är de väldigt mycket tjej och kille i sitt sätt. Man får bejaka dem precis som de är, det tror jag är bäst. Jag vill verkligen att min tjej ska kunna ta för sig av livet precis lika mycket som jag vill att mina killar ska göra det.
Min tös är tuffare i sin personlighet och framhäver sin vilja mycket mer än sonen, så det påverkar ju. Men könet vet jag inte...
I början ansträngde jag mig med unisex, och brorsans ärvda kläder, men så fort hon kunde göra sin vilja förstådd var det bara att inse att rosa, lila och klänning är vad hon vill ha. ;-)
Så då försöker jag bara klä henne praktiskt, så får hon välja själv när det funkar.
Tycker inte om när jag får kommentarer om att hur härligt det måste vara att ha "en av varje". Jag har två människor, två av en sort. :-)
Än så länge har jag bara sett att mammor och pappor daltar mer med sina döttrar än med sina söner! =/
Skicka en kommentar