Hur kan man glömma?

Varje år glömmer jag hur fullkomligt underbara de där första vårkänslorna är. När det sedan varit ljust och varmt ett tag tar man liksom det för givet. Nu spritter det i hela kroppen och man har lust att dansa på ängen ibland blommorna (eller nåt sånt...Ha ha!)

Varje årstid har förvisso sin charm. Och ombytliga som vi är har vi en tendens att längta efter den årstid som det inte är just nu/då. Men just våren har jag svårt att "längta bort". Jag har själv inga problem med pollenallergi och det kan ju vara lite avgörande (?) :-)

Det är däremot någon grå hinna (vad nu det är för något?? *harkel*) över fönstrena här hemma, men de ignorerar jag! Vem behöver SE ut, när man kan GÅ ut? ;-)

Vem är du....

...och vad har du gjort med min sambo??
Min sambo har kommit in i någon pedant, städmani-fas. Alltså, jag klagar väl inte egentligen. Men är ändå lite förundrand över fenomenet.

När jag gick hemma fick jag gjort det som behövdes (i mina ögon), men med sömnbrist och tre gangstergrabbet (och ok, lite bloggande) så var det tvätt, disk och "plockande" som hanns med.
Plockade man bort grejer på bord och golv, var det ju tillbaka 1 timme senare, så många vändor (som inte syntes) blev det!

Idag var det bland annat skinande rent i köket när jag klev upp ur sängen. Klockan halv 11 för övrigt. Underbart!
Men jag börjar bli lite orolig över om det verkligen är min sambo som bor här...?

Bevisa att du inte är en robot??

Alltså, snälla ni som har "lösenord" som krav innan man kommenterar. Ta bort det.
Det kanske är åldern eller det faktum att jag är blond (eller kanske båda delarna?) men jag har verkligen svårt att se vilka bokstäver det är man ska skriva i... :-P

//Hälsningar "Roboten".

Ni borde alla tacka mig!

Det är nämligen min förtjänst att det är sol och vårvärme ute!

Så fort jag började jobba så kom den, med stora kliv. Jag är faktiskt något frustrerad över just den biten (aldrig kul att sitta inomhus och se solen lysa på utsidan), men sambon ser väldigt nöjd ut. Undra varför...? :-P

Jag har insett en sak...

...jag är nog "mannen" i förhållandet.
(Haha!) Missförstå mig rätt. Med det menar jag att jag trivs alldeles utmärkt med att jobba och komma hem till ett städat hem där tvätthögen har krympt av sig själv medan jag har varit borta. Där soporna redan har tömt sig och för att inte tala om våra självpåfyllande kyl och frys!

Ett litet klagomål på det sistnämnda. Om kyl och frys har öron så önskar/saknar jag (framför allt) följande: Keso, hallonkesella, makrill, tranbär/gojibär/blåbär/havtorn-bär och bananer.
Får jag gissa kommer kyl/fryset svara att jag ska skriva ner det på en lapp. (Ja ja... Orka.) Hur vad det nu igen med det papperlösa samhället...? ;-))

Det är dessutom helt underbart att träffa alla underbara kollegor igen. Prata om "riktiga" ämnen, lite skitsnack på det, plus barnsligt humoristiskt flum! *hrm* Inte bara tjata dagarna i ända om blöjor, städning, mat och syskonbråk...

Så känns det just precis nu. Love it! Största nackdelen är (förstås) att jag, trots det, längtar ihjäl mig efter barnen! Och den längtan kanske kommer säkert bli större ju längre jag hinner jobba. Men just nu passar jag bara på att njuta av "vuxenlivet". 

Om ni trodde att ni kunde låttexten...

Ni som hela tiden har trott att September sjunger "Cause the party´s in my head"; Ni har helt fel!
Min 7-åring har nämligen konstaterat att de egentligen sjunger: "Cause your body´s in my hair".....(??!) *Asgarv*